☮▲ Paparazzibecka.

 

 

Ännu en natt i vanen med Reece, hans hund Tony och Daniella väntar. Igår stannade vi i Eden över natten. Det var första staden i NSW som vi besökte. När jag efter många om och men tog mig tid att kissa i naturen i kylan bestämde jag mig för att ta en promenad och utforska stället. jag behövde verkligen lite tid för mig själv för att pusta ut och vråla. Jag vrålade bland träd och vid havsklippor tills jag fick tårar i ögonen av både lättnad och sorg. De senaste dygnen har varit väldigt känslomässiga.

 

Jag går just nu igenom en konstig tid då jag känner mig en aning vilsen och lurad (falska människor i Halmstad) som påverkat mig genom att avslöja något för mig som de gjort. Något fruktansvärt. Och det gjorde så att jag fick ett stort svart hål i magen med oro och bekymmer.

 

När jag begav mig tillbaka ''hem'' till vanen möttes jag av en orolig Daniella som letat och ropat efter mig. Vi gick in, lagade mat och spelade gitarr. Gäspningarna började smyga sig fram och vi bestämde oss för att lägga oss.Jag hade oerhört svårt att sova och frågade Daniella vad klockan var.

- Det känns väldigt tidigt. Nästan som 9pm, sa jag. (Vi hade ingen tidsuppfattning och vi sällan använde klocka under vår road trip och bara höll oss till naturligt dagsljus.

8:11pm visade Daniellas mobil. Vi båda utbrast i ett oemotståndligt fnitter en lång stund efteråt. Grovt skedande med Daniella gjorde arr jag äntligen fick en natt med sömn utan konstant kyla.

 

Ca 9.5h senare vaknade jag upp. Allt var bra förutom den fruktansvärda värken i ryggen. Vi lämnade Eden tidigt och bar oss av till Bega där vi besökte en Cheese factory och smakade massvis med ost. Picknick till lunch och sedan vad det dags att fortsätta vårat resande.

Några korta besök i de små fiskebyarna på väg upp mot Ulladulla, och massvis med regn senare fann vi en plats att stanna på över natten. Middag och gitarrspel stod på kvällens schema igen somt lite munspel.

''Shake it up baby'' som The Beatles sjunger lyckades jag klinga fram tills mina fingrar började värka.

 

Hunden ligger bredvid mig och sover, Daniella lyssnar på när Reece spelar och jag skriver och funderar. Mitt humör har varit lite bättre idag men jag är fortfarande inte på topp. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör mig så deppig men jag gissar väll på att det är en blandning av stress och oro för framtiden och en hel del tänkande kring situationen som uppstått i Halmstad. Den som fick mig att känna att det inte är värt ett dugg att åka tillbaka någon gång.

Imorgon fortsätter vi upp mot Kiama. Därefter är det Sydney som gäller. Då ska även regnet avta sägs det.